En sid-genre av skräckfilm var de filmer som kom efter att What ever happened tp Baby Jane? blivit en överraskande stor succé och indragare av pengar. Det blev ett 60-tal fullt av filmer där äldre kvinnliga skådespelerskor fick chansen igen att inträda huvudroller, och det blev rätt mycket av det.

Joan Crawford såg till att hon fick en stor del av detta. Hon var ju trots allt med i Baby Jane som startade det hela. 

Två av dessa filmer är Strait-Jacket och Berserk! Båda väl värda att se. Båda till viss del over the top. 

Strait-Jacket har mycket mer ”skräck”. Roligare ”campness” än Berserk! och mörkare karaktärer. Joan spelar här en kvinna som suttit inne under många år efter att ha yxmördat sin man och hans älskarinna. Hon släpps nu och åker till gården hennes släkt bor på. Men det börjar hända mystiska saker….

I Berserk! äger Joan en cirkus där mystiska mord sker. Cirkusen består av en rad märkliga karaktärer och de flesta står under misstanke för morden, med olika motiv….Inte lika mycket ”camp” som Strait-Jacket, men cirkusnumren som får en rätt stor del av filmen (i brist på ordentligt med story) är faktiskt väldigt underhållande. Speciellt numret med pudlarna!

Men roligast är ändå Joan Crawford i båda filmerna. En kvinna som varit besatt av att se ut som en stjärna även om hon bara skall ta in posten eller gå ut med soporna (”If you want to see the girl next doow, go next door!” är hon känd för att ha sagt), och vägrat godkänna åldern framfart. Vid detta lag ser hon väldigt fascinerande ut, nästintill som en levande karikatyr av kvinna. Och i båda filmerna flirtas det med mycket yngre män, vilket i sig också bidrar till den morbida fascinationen.

I söndags vann Christopher Plummer en Golden Globe för sin roll i filmen Beginners. Han spelar en man som kommer ut som bög först efter att hans fru dött. Vid den tidpunkten har han hunnit fylla 70 år.

Jag hade chansen att se filmen i fråga på bio, när en vän till mig föreslog följe en kväll. Jag tackade nej. Till filmen, inte bio. Vi såg source code med Jake Gyllenhaal. Föga imponerad av den före detta Brokeback Mountain-stjärnan undrade jag om jag kanske skulle gått med på Beginners istället.

För ett par veckor sedan beställde jag Beginners på DVD, tillsammans med den italienska bögfilmen Loose Cannons (En italiensk familj på gränsen till ett nervsammanbrott). Nyfikenheten av om den var bra i kombination med att jag läst en del positiva kommentarer om filmen fick mig att ge efter. Och två dagar efter Herr Plummers tacktal kom den i min brevlåda.

Samma dag den kom (tillsammans med Loose Cannons och tre andra filmer) såg jag den, nerkrupen i soffan. 

Jake Gyllenhaal var nog rätt underhållande trots allt. I alla fall i jämförelse.

Jag gillar grundidén (om man kan kalla det en idé, då den är delvis verklighetsbaserad). Om en man som kommer ut så pass sent i livet och bestämmer sig för att ta vara på den tiden som är kvar, genom att ta igen allt han inte hunnit och kunnat. Men….

…sidohistorien om sonen var totalt intetsägande. Ett ”djup” med lika subtilt budskap som en kärleksballad klädd i melodifestivalkläder (I’m talking to you Sonja Aldén, Shirley Clamp och allt vad ni nu heter!) men inte ens i närheten av effektiv. 

Christopher Plummer för visserligen ett bra jobb. Men…Golden Globe? Seriöst? Var det brist på manliga biroller förra året?

Hela filmen kändes väldigt blaha blaha. Och hade varit otroligt mer intressant om den hade varit helt koncentrerad runt fadern, och sedd genom hans ögon. Hur är det att leva i ett äktenskap där sexlivet är på noll? Där frun vetat om sen innan hon friade att maken är bög? Finns det en längtan efter hennes död, för att få leva ut som den man man egentligen är? Var det planerat att komma ut när hon dött? Eller var det stundens infall? Var hennes död mer en befrielse än den var en tragedi?

Den potential som fanns togs inte vara på. Den idé som ligger i grund fumlades bort. Vill nog inte ens säga att det var ett par timmars underhållning. Blir jag underhållen vill jag inte känna att det är något fel. Här var det något fel nästan från start.

Men det kliar lite i fingerspetsarna att få en svensk version av den amerikanska tv-serien Hoarders. Den med helt galet hemska hem och människor. Toaletter används som dumpningsplats för skitiga blöjor (eftersom huset är så nerskräpat att kommunen stängt av vattnet), kattskelett hittas här och var (mer frekvent i hem än man kunde tro!) och djuravföring är ett praktiskt taget måste!

Dessa människor får sedan hjälp av diverse människor (psykologer etc.) att städa upp, börja om på nytt. Det kliar lite i reality-nerver in mig att få se sådana hem fast på svensk mark. Finns de? Visst borde de finnas? Inte bara på andra sidan Atlanten, utan även här?

Enda problemet är att svenska experter ofta är så…mesiga i sådana här sammanhang. Har vi någon som kan axla manteln från DR- Suzanne Chabaud?

Dr. Chabaud ter sig rätt reserverad och tyst, men vet precis vilka knappar att trycka på. Hon ställer rätt frågor istället för de uppenbara och trots ett rätt stelt yttre verkar hon alltid bry sig, och alltid komma nära de hon behandlar. Det känns alltid rätt när Dr. Chabaud är med.

Och vem skulle kunna ta rollen av min absoluta favorit, Dorothy Breininger?

Dorothy Breininger jobbar som ”professional organizer”. Det låter lite som hon skall komma och ställa lite saker i ordning, men hon håller sig långt borta från att bara organisera saker. Hon är väldigt hands-on med ”veckans patient”. Är hård när det behövs och mjuk när det behövs, känner av vad som krävs för att få resultat. Och hon får fantastiska resultat!

Så med oro att svensk tv skulle anlita helt fel personer, så önskar jag nog ändå att få se ett hus i flen där golvplankorna fräts sönder av urin som läckt från blöjor. Vuxenblöjor då.
Det låter illa. Och det luktar säkert ännu värre. Tack gud för att TVn inte förmedlar lukt! Men det är ack få fascinerande…och att se det ett stenkast ifrån ens eget hus, skulle nog göra det än lite mer fascinerande.

När Tina sjunger ”I never thought I’d be the one, standing here loosing you…” och låten sätter igång igen, då är alla vädersträck åt samma håll och magin ligger så tjock att det går att ta på. Skulle någon få för sig att någonsin vilja se håren på mina armar resa sig, skall man passa på när jag gräver i skivorna och drar fram Tales Of A Heart (Better Stay Apart är låt nummer 11).

Det är en sån där låt som får mig att fullständigt förstå varför sångerskor vill bli sångerskor, och låtskrivare låtskrivare. För att skapa låtar som denna!

När jag köpt skivan Tales Of A Heart och hade spelat de 10 första låtarna var jag redan säker på vilka låtar som var mina favoriter, och skulle bara lyssna klart på den sista låten också innan jag gick tillbaka och lyssnade om. Men från första sekunderna av Better Stay Apart var jag fast, och tog en sjuhelvetes många lyssningar innan de andra låtarna också fick komma till tals.

Tina har släppt tre album, och tyvärr inte fått den succé med dem som hon förtjänar. Och kanske är det motgångarna i hennes musikkarriär som bidragit till deras fantastiska kvalité, att de just inte känns framtvingade eller påskyndade. De har fått komma ut när de blivit av och möjligheterna har funnits. Inte för att ett skivbolag kräver nytt material.
Hur det än är ligger Tinas musik mig lika varmt om hjärtat som 1997 när Treat Me Fair kom ut och de första ackorden på Heavenly High (första låten på den skivan för er som inte förstod det) nådde mina öron.

7. Endora – Bewitched
Spelad av Agnes Moorehead.

Mig veterligen aldrig visad i Sverige på TV, men vi som hade satellit-TV med kanalen SkyOne vet vem denna förtrollande mor är. Endoras dotter Samantha är gift med en man som vägrar låta henne leva som den hon är (en häxa). Endora tolererar aldrig detta, och motarbetar honom rakt igenom hela seriens åttaåriga gång. Hon vill att Samantha skall vara den hon är, och inte den samhället försöker förtrycka henne till. Och en mor som kan trolla och ta en på lunch i Paris genom att knäppa med fingrarna, vem skulle tacka nej?

6. Rachel Green – Vänner
Spelad av Jennifer Aniston.

Mest för att man får hunken Ross Geller till pappa. Och man får Phoebe som låtsasfaster.

5. Edina Monsoon – Helt Hysteriskt
Spelad av Jennifer Saunders

Ord är egentligen överflödiga. Hon nästintill svimmar av lycka när hon får reda på att hennes son är bög. Hon jublar när hon tror hennes dotter är lesbisk. Edina är en faghag av yttersta rang, och kommer göra allt för att hålla ditt bögande på rätt kurs, med stort förråd av champagne och mega-shopping-turer. Men kan vara lite farligt att behöva akta sig för en avundsjuk Patsy…som vi skulle avguda på så nära håll vi vågar komma.

4. Sophia Petrillo – Pantertanter
Spelad av Estelle Getty.

Hon är bitig, bitsk och kastar ur sig sarkasmer fortare än vi eller någon av våra andra bögkompisar kan. Hon stöttar sin son som klär sig i kvinnokläder, även om hon inte förstår det. När hennes dotters väninna visar sig vara lesbisk, visar det sig att Sophia förstått det sen länge. Hon har alltid koll på läget!
Och att få stöd i form av sarkastiska kommentarer håller vilken bög som helst underhållen.

3. Roseanne - Roseanne
Spelad av Roseanne.

The ultimate faghag? Hon ser i alla fall ut att passa den stereotypiska bilden av det!
Roseannes barn rymmer, bråkar, skriker tillbaka och är allmänt uppkäftiga. Det vill säga, de är precis som alla vi andra.
Roseanne skriker, gapar och skämmer konstant ut sina barn. Det vill säga, precis tvärtemot så många svenska introverta mödrar som håller allt inne och tävlar om vem som har den rätaste pinnen upp i arslet.
Vi har hellre en gapig morsa som lyssnar på våra problem när vi inte har någon röst kvar.

2. Murphy Brown - Murphy Brown
Spelad av Candice Bergen.

Hon visste ingenting om att vara mamma, och kanske inte alltid gjorde rätt, men hon visste hur hon skulle prioritera. Murphy vågade lämna sitt barn med sin målare som barnvakt vilket ger en mångsidig uppväxt. Hon vågade gå sin egen väg i alla lägen och hade lärt oss att göra detsamma. Och en mor som älskar Motown och sjunger You Make Me Fell (Like A Natural Woman) till oss när vi just fötts, vem skulle inte älska det?

1. Elyse Keaton – Family Ties
Spelad av Meredith Baxter.

Kanske en del ser det som ett tråkigt val som nummer ett, men Elyse Keaton är mer än bara vacker. Med fyra barn visar hon upp att man som förälder inte alltid har koll på allt, inte alltid vet bäst, och inte alltid är perfekt. Hon vet när man som förälder skall erkänna att man har fel, till skillnad från många moralpredikande TV-serier från samma era där en förälder alltid hade rätt, och barnen alltid fel. Framförallt visar hon att man som förälder skall stötta sina barn, och att det aldrig finns något som är för stort att komma mellan en mor och hennes barn.

Joan Rivers: A Piece Of Work
DVD

Det är något sorgligt över en 75-åring som sökt bekräftelse hela sitt liv, och inte är klar än. Denna bekräftelse kommer från publiken för Joan Rivers, som gjort sig en 45-årig karriär som komiker.
Joans avskyr en kalender som inte är fullbokad, och hennes största mardröm är att vända blad och se tomma dagar och sidor. En konstant jakt på bekräftelse. En jakt som kommer se till att hon aldrig går i pension.
Att Joan Rivers dessutom, som hon själv säger, nuförtiden är ”the joke of plastic surgery” gör inte denna inblick i hennes liv mindre sorglig. Men dock väldigt fascinerande.
I en scen bryter Joan ihop, och man hör sorgen bryta hennes röst. Men Ansiktet ser ut precis likadant som efter hon berättat ett skämt. Inte mycket som kan röra sig där, nästintill ett under att hon kan blinka.

Det ältas en del i det förflutna, och det visas upp en bild på en kvinna som gjort allt i sin karriär, men också en kvinna som aldrig blir nöjd med vad som varit, utan hela tiden vill ha nya mål och erövringar. Och pengar!

Men det hela blandas ihop till en riktigt intressant dokumentär, som aldrig tappar i tempo eller fascination. Om än morbid fascination vissa stunder. Och man blir proppad full med skämt, riktigt bra sådana. För Joan är jävligt kul kärring.

Mordet på Matthew Shepard är viktigt att komma ihåg. Det är startpunkten för Judys kamp för mänskliga rättigheter, och lika rättigheter för LGBT-personer. Och framför allt, hennes hjärtefråga, att lagstifta i USA om hatbrott. Judy och hennes man Dennis, Matthews far, startade the Matthew Shephard Foundation, för vilken Judy arbetat heltid sedan mer än 10 år tillbaka, där de driver frågor om rättigheter, och lagförslaget om rikstäckande lagstiftning om hatbrott heter nuförtiden The Matthew Shepard Act.
Judy och Dennis har alltså sett till att Matthews liv och död inte gick bortglömt, och med medias hjälp gjort honom till en symbol för LGBT-rättigheter.

En dröm skulle vara att Stockholm Pride tog dit Judy Shepard för att tala, och påminna om att även om vi kommit väldigt långt med homorättigheter i Sverige, har andra delar av västvärlden många och långa steg kvar innan de når samma nivå av tollerans/lagstiftning. Men det är nog bara en dröm för långt borta för att kunna bli sann…(istället anordnas en Michael Jackson-tribute…!)

Olaf och Nathan är pojkvänner på Collage, och under juluppehållet skall de båda åka hem till respektive föräldrar. Nathans föräldrar har dock ändrat planer vilket leder till att Nathan bestämmer sig för att överraska Olaf med ett besök. Men när han kommer dit träffar han en Olaf som klär sig och beter sig annorlunda än den Olaf han är kär i. Olaf går nämligen in i garderoben igen när han åker hem, han har alltså inte kommit ut för sina föräldrar. Detta leder såklart till problem när hans pojkvän kommer på besök!

Filmen är en typisk julfilm, gjord med mycket hjärta, och till för att skapa en god stund framför TVn. Och det mesta gör det riktigt underhållande.
Men….

Manuset hade kunde slipats en hel del. En del dialoger blir pinsamt dåliga, så till den gräns att jag sitter och pratar högt för mig själv framför TVn för att slippa höra.
Inte ens bra valda skådespelare räddar de såsiga scenerna, och önskemål dyker upp som åskådare att någon hade bett om en omskrivning.

Man måste ändå ha ett visst överseende med detta. Det är tillräckligt mycket charm och humor i denna film för att kompensera för dess största brister. Och tillräckligt mycket med Kelly Keaton (frekvent använd av regissören Rob Williams) för att kompensera för allt som kan tänkas kompenseras för. Hennes skratt lär irritera många, men charmar mig från topp till tå!

Filmen twist och slut lär inte förvåna en enda åskådare (Judy Shephard berättar en historia med likadan twist i intervju med Ellen från förra året) men är ändå sött och tillfredsställande.
Men lär vänta tills jul innan jag ser om nästa gång, även om ”cheesy” är det ordet som dyker upp först när jag skall försöka sammanfatta mina tankar om filmen.
Och hörde jag ordet uppföljare?!

Romaine Patterson var en av Matthews bästa vänner. Och när media mer och mer försökte måla bilden av mordet på den perfekta killen, nästan försökte helgonförklara Matthew, då var Romaine den som pratade med media och försökte förmedla den sanna Matthew, en kille med fel och brister. Det var inte ett helgon som hade mördats, det var killen som alla känner, han som bor granne med oss alla (eller i alla fall några hus eller våningar ifrån oss). Romaine satte inte ett ansikte på Matthew, bilder cirkulerade i pressen, men hon gav honom något bakom de bilderna, gav honom ett liv och personlighet.

Och när hatkyrkan ledd av Pastor Phelps, känd för att demonstrera vid AIDS-offers begravningar, annonserade sin planerade ankomst till Laramie, planerade hon och hennes vän Jim vad som kom att bli känt som Angel Action. De, och ett 15-tal andra, klädde upp sig till änglar med stora vingar, och ställde sig framför Phelps och hans anhängare för att hindra deras budskap om hat att spridas, och speciellt att låta Matthews föräldrar slippa se de hatiska skyltar om att Matthew var i helvetet.

Romaine skrev 2005 en bok om sin tid som vän till Matthew, och hennes liv efter. Hon ger ett fullt ut ärligt porträtt av sig själv, och även Matthew, med alla fel och brister. Hon berättar även om sin uppväxt, som en sju barn (varav fyra av dem homosexuella), hennes brors kamp med AIDS, hennes fars kamp med cancer och sin egen kamp med att komma rätta i sitt liv och kunna se framåt och inte bara leva i minnet av de som gått bort runtomkring henne.

Boken heter The Whole World Was Watching, och fick mig till tårar gång på gång. Ett vackert och ärligt porträtt av ett väldigt intressant liv. En blandning av komma ut, AIDS, mord, sorg, kärleksbekymmer och att hitta sig själv och sin mening med livet just nu. Rekommenderar för den som gillar biografier, och speciellt för den som vill sätta sig in mer i mordet på Matthew Shephard.