prima Ballerina?

det är alltid kul med klassiska koncept i nya förpackningar (så länge originalen finns tillgängliga) så magen gjorde en dubbel volt vid åsynen av Ballerinas nya smak Marängsviss. Deras Kladdkaka var ju en home run, så nu fanns chansen att hitta en ny favorit!

FELFELFELFELFELFELFELFELFELFELFEL!!!!

Efter att ha smakat tre med te, och tre med iskall mjölk (vilket rekommenderas av kaktillverkarna) fick jag slänga resten av paketet. Fy så illamående jag blev. Riktigt översöta kakor som inte smakar marängsviss (även om det finns en hint av maräng). Men hur söta kakor får kakor bli? Kändes mer som att tugga sockerbitar (speciellt med det knapriga i smeten) än att äta kakor.

Never again. Gör om, gör rätt.

Born To Be Brad (Goreski)

…eller…Born To Be Rachael Zoes före detta assistent.

Brad Goreski blev känd när han tog del i reality-serien ”The Rachel Zoe project”, som den nyanställda assistenten till Rachel Zoe (stylist i Hollywood). Efter tre säsonger lämnade han henne för att pröva sina egna vingar. 

Denna bok är en biografi som Brad skrivit, med hjälp av Mickey Rapkin, om sitt liv från litet barn till där han är nu.

I ”The Rachel Zoe Project” är han en frisk vind som blåser in lite galenskap som balanserar upp de andra ”karaktärerna”. En frisk bögvind som inte blir alltför animerad och inte för stereotypisk. Men ändå en stor dos ”mode-fjolla”. 

I hans egna serie, ”It’s a Brad, Brad World”, fortsätter han vara en skön typ (dessutom väldigt snygg) att följa, men den sänks lite av bristen av andra roliga karaktärer. Det finns ingen nemsis, ingen att hata. Ingen karaktär man vill ha bort ur serien, men sen saknar när den väl försvinner. ”The Rachel Zoe Project” lider lite av samma sjukdom i dess fjärde säsong, och första utan Brad. De har fyllt hans plats med två paket mellanmjölk som av någon anledning fått alldeles för stor plats. 

Men en skön karaktär att följa på TVn gör inte en bok.

Brad har själv producerat en egen mellanmjölk-produkt. Om ens det. Det är rätt många saker som inte hamnar på rätt plats. Och som tar alldeles för stor plats. Flertalet sidor har jag skummat i jakt på något som känns lästbart. En uppenbar brist av livshändelser gör att boken till stor del blir till en pladderfest, och att mindre händelser lämnas alldeles för mycket utrymme. Med en ordentlig edit (learn how to edit, Brad! (ironsikt nog upprepas det flertalet gånger under bokens senare hälft)) hade denna boks 246 sidor lätt varit nere på max 100 sidors intressant text.

Och hur relevant känns en och en halv sidas uppräkning av restauranger i New York? Och som mindre klagomål är frågan hur faktkollen fungerade när det pratas om en Cary Grant/Casablanca- moment (Cary Grant är inte med i den filmen, det är Humphrey Bogart som har den klassiska ”vita kavaj”-looken i Casablanca).

Då Brad blivit känd genom Rachel Zoe kan jag tänka mig att flertalet läsare kommer bli besvikna över att det inte pratas mer om hans tid hos henne. Tanken är nog att det lätt hade kunnat bli en ”Brad talks Rachel”-bok, och inte en bok om Mr. Goreski och därför medvetet dragits ner till ”bare essentials”. 

I det hela var det en rätt tråkig läsning. Det finns alldeles för lite liv och upplevelser för att göra en biografi. Denna bok känns mer som en lång, utfylld artikel i godtycklig skvallerblaska eller livsreportage i modemagasin. Brad gör sig klart bättre i TV än i bokformat. 

Once Upon A Time 15e avsnittet i första säsongen

BEST FUCKING EPISODE EVER!

Strait-Jacket vs. Berserk

det finns något oemotståndligt med 60-talets skräckfilmer. De är inte skräckfilmer i dagens bemärkelse, men utan dem hade dagens skräckfilmer inte varit vad de är.

En sid-genre av skräckfilm var de filmer som kom efter att What ever happened tp Baby Jane? blivit en överraskande stor succé och indragare av pengar. Det blev ett 60-tal fullt av filmer där äldre kvinnliga skådespelerskor fick chansen igen att inträda huvudroller, och det blev rätt mycket av det.

Joan Crawford såg till att hon fick en stor del av detta. Hon var ju trots allt med i Baby Jane som startade det hela. 

Två av dessa filmer är Strait-Jacket och Berserk! Båda väl värda att se. Båda till viss del over the top. 

Strait-Jacket har mycket mer ”skräck”. Roligare ”campness” än Berserk! och mörkare karaktärer. Joan spelar här en kvinna som suttit inne under många år efter att ha yxmördat sin man och hans älskarinna. Hon släpps nu och åker till gården hennes släkt bor på. Men det börjar hända mystiska saker….

I Berserk! äger Joan en cirkus där mystiska mord sker. Cirkusen består av en rad märkliga karaktärer och de flesta står under misstanke för morden, med olika motiv….Inte lika mycket ”camp” som Strait-Jacket, men cirkusnumren som får en rätt stor del av filmen (i brist på ordentligt med story) är faktiskt väldigt underhållande. Speciellt numret med pudlarna!

Men roligast är ändå Joan Crawford i båda filmerna. En kvinna som varit besatt av att se ut som en stjärna även om hon bara skall ta in posten eller gå ut med soporna (”If you want to see the girl next doow, go next door!” är hon känd för att ha sagt), och vägrat godkänna åldern framfart. Vid detta lag ser hon väldigt fascinerande ut, nästintill som en levande karikatyr av kvinna. Och i båda filmerna flirtas det med mycket yngre män, vilket i sig också bidrar till den morbida fascinationen.

 

 

Beginners

I söndags vann Christopher Plummer en Golden Globe för sin roll i filmen Beginners. Han spelar en man som kommer ut som bög först efter att hans fru dött. Vid den tidpunkten har han hunnit fylla 70 år.

Jag hade chansen att se filmen i fråga på bio, när en vän till mig föreslog följe en kväll. Jag tackade nej. Till filmen, inte bio. Vi såg source code med Jake Gyllenhaal. Föga imponerad av den före detta Brokeback Mountain-stjärnan undrade jag om jag kanske skulle gått med på Beginners istället.

För ett par veckor sedan beställde jag Beginners på DVD, tillsammans med den italienska bögfilmen Loose Cannons (En italiensk familj på gränsen till ett nervsammanbrott). Nyfikenheten av om den var bra i kombination med att jag läst en del positiva kommentarer om filmen fick mig att ge efter. Och två dagar efter Herr Plummers tacktal kom den i min brevlåda.

Samma dag den kom (tillsammans med Loose Cannons och tre andra filmer) såg jag den, nerkrupen i soffan. 

Jake Gyllenhaal var nog rätt underhållande trots allt. I alla fall i jämförelse.

Jag gillar grundidén (om man kan kalla det en idé, då den är delvis verklighetsbaserad). Om en man som kommer ut så pass sent i livet och bestämmer sig för att ta vara på den tiden som är kvar, genom att ta igen allt han inte hunnit och kunnat. Men….

…sidohistorien om sonen var totalt intetsägande. Ett ”djup” med lika subtilt budskap som en kärleksballad klädd i melodifestivalkläder (I’m talking to you Sonja Aldén, Shirley Clamp och allt vad ni nu heter!) men inte ens i närheten av effektiv. 

Christopher Plummer för visserligen ett bra jobb. Men…Golden Globe? Seriöst? Var det brist på manliga biroller förra året?

Hela filmen kändes väldigt blaha blaha. Och hade varit otroligt mer intressant om den hade varit helt koncentrerad runt fadern, och sedd genom hans ögon. Hur är det att leva i ett äktenskap där sexlivet är på noll? Där frun vetat om sen innan hon friade att maken är bög? Finns det en längtan efter hennes död, för att få leva ut som den man man egentligen är? Var det planerat att komma ut när hon dött? Eller var det stundens infall? Var hennes död mer en befrielse än den var en tragedi?

Den potential som fanns togs inte vara på. Den idé som ligger i grund fumlades bort. Vill nog inte ens säga att det var ett par timmars underhållning. Blir jag underhållen vill jag inte känna att det är något fel. Här var det något fel nästan från start.

8 TV-mammor bögar önskar vore sina riktiga

8. Angela Channing – Maktkamp På Falcon Crest
Spelad av Jane Wyman.

Alla bögar som växte upp på 80-talet (och tidigare) valde Falcon Crest framför Dallas (de två stora TV-såporna), inte för att handlingen var mycket bättre, inte för att Lorenzo Lamas hunkade omkring i rutan, utan för att Jany Wyman satte ny nivå på ribban av hur bitchig och maktlysten en mor får vara. Och vem skulle inte vilja växa upp med fri tillgång till vin?

7. Endora – Bewitched
Spelad av Agnes Moorehead.

Mig veterligen aldrig visad i Sverige på TV, men vi som hade satellit-TV med kanalen SkyOne vet vem denna förtrollande mor är. Endoras dotter Samantha är gift med en man som vägrar låta henne leva som den hon är (en häxa). Endora tolererar aldrig detta, och motarbetar honom rakt igenom hela seriens åttaåriga gång. Hon vill att Samantha skall vara den hon är, och inte den samhället försöker förtrycka henne till. Och en mor som kan trolla och ta en på lunch i Paris genom att knäppa med fingrarna, vem skulle tacka nej?

6. Rachel Green – Vänner
Spelad av Jennifer Aniston.

Mest för att man får hunken Ross Geller till pappa. Och man får Phoebe som låtsasfaster.

5. Edina Monsoon – Helt Hysteriskt
Spelad av Jennifer Saunders

Ord är egentligen överflödiga. Hon nästintill svimmar av lycka när hon får reda på att hennes son är bög. Hon jublar när hon tror hennes dotter är lesbisk. Edina är en faghag av yttersta rang, och kommer göra allt för att hålla ditt bögande på rätt kurs, med stort förråd av champagne och mega-shopping-turer. Men kan vara lite farligt att behöva akta sig för en avundsjuk Patsy…som vi skulle avguda på så nära håll vi vågar komma.

4. Sophia Petrillo – Pantertanter
Spelad av Estelle Getty.

Hon är bitig, bitsk och kastar ur sig sarkasmer fortare än vi eller någon av våra andra bögkompisar kan. Hon stöttar sin son som klär sig i kvinnokläder, även om hon inte förstår det. När hennes dotters väninna visar sig vara lesbisk, visar det sig att Sophia förstått det sen länge. Hon har alltid koll på läget!
Och att få stöd i form av sarkastiska kommentarer håller vilken bög som helst underhållen.

3. Roseanne - Roseanne
Spelad av Roseanne.

The ultimate faghag? Hon ser i alla fall ut att passa den stereotypiska bilden av det!
Roseannes barn rymmer, bråkar, skriker tillbaka och är allmänt uppkäftiga. Det vill säga, de är precis som alla vi andra.
Roseanne skriker, gapar och skämmer konstant ut sina barn. Det vill säga, precis tvärtemot så många svenska introverta mödrar som håller allt inne och tävlar om vem som har den rätaste pinnen upp i arslet.
Vi har hellre en gapig morsa som lyssnar på våra problem när vi inte har någon röst kvar.

2. Murphy Brown - Murphy Brown
Spelad av Candice Bergen.

Hon visste ingenting om att vara mamma, och kanske inte alltid gjorde rätt, men hon visste hur hon skulle prioritera. Murphy vågade lämna sitt barn med sin målare som barnvakt vilket ger en mångsidig uppväxt. Hon vågade gå sin egen väg i alla lägen och hade lärt oss att göra detsamma. Och en mor som älskar Motown och sjunger You Make Me Fell (Like A Natural Woman) till oss när vi just fötts, vem skulle inte älska det?

1. Elyse Keaton – Family Ties
Spelad av Meredith Baxter.

Kanske en del ser det som ett tråkigt val som nummer ett, men Elyse Keaton är mer än bara vacker. Med fyra barn visar hon upp att man som förälder inte alltid har koll på allt, inte alltid vet bäst, och inte alltid är perfekt. Hon vet när man som förälder skall erkänna att man har fel, till skillnad från många moralpredikande TV-serier från samma era där en förälder alltid hade rätt, och barnen alltid fel. Framförallt visar hon att man som förälder skall stötta sina barn, och att det aldrig finns något som är för stort att komma mellan en mor och hennes barn.

AIDS i litteraturens värld

Säkerligen har det skrivits många böcker om AIDS och HIV. Jag har dock inte läst alla, men jag har läst Holding The Man av Timothy Conigrave.

När jag kom ut som bög för (hugaligen!) snart 13 år sen, hade jag stöd från två vänner på andra sidan jordklotet. Vi hade träffats på internet och även senare träffats i verkligheten. De var de första som jag valde att berätta för, att jag var bög.
Det skiljer oss 20 år åt, och min kurator på den tiden kunde nog inte protesterat högre än vad hon gjorde. ”De är bara ute efter sex!”.
Så rätt hon kunde ha haft.

Så fel hon hade.
Inte en enda gång under alla timtal av chats, fikor, filmtittande, skivshoppande har det ens förts på tal, eller gjort några närmanden överhuvudtaget. Varken när de har varit och hälsat på här, eller när jag varit hos dem.

Jag blev något slags ”projekt”, någon att ta om hand om och tipsa om misstag man bör undvika (lyssnade nog bara med ett halvt öra de flesta gånger!), vad man bör tänka på, vart man kan gå ut (de hade varit i Stockholm en gång) och många andra saker som säkerligen många unga killar saknar när de kommer ut.
Framförallt var de ett stöd. Jag hade någon att prata med, både i ur och skur. Alltid kunde jag ringa eller maila och öppna mitt hjärta. Eller spy galla över killar!

En sak som fått mig att tänka tillbaka på den tiden, och vilken tur jag ändå hade är boken Holding The Man. En av mina vänner gav mig den boken att läsa, precis då jag hade kommit ut. Jag tyckte inte sammanfattningen på baksidan av boken var så värst spännande och valde att vänta med att läsa den, tills ett år senare.

Jag minns hur den boken framkallade känslor i mig när jag läste den. Den ena känslan efter den andra. Aldrig en trist stund. Inget kapitel som kändes intvingat eller som utfyllnad. Och i dagarna nu läser jag om boken och samma känslor kommer tillbaka. Det är inte en bok som passar endast artonåringar att läsa, den passar lika bra än idag när jag snart fyller 30.

Boken är skriven av Tim och handlar om hans liv. Det är berättelsen om hur det var att växa upp på 70-talet och upptäcka att man är bög, upptäcka sex och fördomar, och en enorm stor del acceptans bland jämnåriga. Det är också berättelsen om AIDS och om hur ”the gay cancer” blev en del av verkligheten för homosexuella, och hur utsatt man kände sig, hur osäkert allt var när ingen verkade veta något. Men det är också berättelsen om kärlek. Hur det är att flirta, bli kär och framförallt hur det är att älska någon.

Det är med full säkerhet att det är en av de mest gripande och verkliga kärleksskildringar jag någonsin läst, och med halva boken kvar att läsa om vet jag att den känslomässiga berg- och dalbana jag tagits igenom hittills bara kommer intensifieras. Jag gillar när en bok kan få en att känna mycket. Och jag ÄLSKAR Holding The Man.

För att göra upplevelsen ännu mer äkta, och röra upp mina känslor ännu mer ville jag se hur de två killarna i huvudrollerna såg ut på riktigt, och hittade följande fantastiska bild.

Gay gay gay!!!

Har det någonsin gjorts en mer Gay musikvideo?

Alltid älskat låten. Nu har jag en video att älska också!

För er icke riktig insatta så spelade Eartha Kitt Catwoman (hon var en av flera, men hon gjorde rollen bäst!) i TV-serien Batman (den där han ser ut att ha på sig en pyjamas) på 60-talet.

Cinema

Tidningen Cinema, f.d. Allt Om Film, f.d. Stardust har kommit ut med ”Det Kåta Numret”.
På vilket sätt?
En otroligt krystad ledare.
Några små sömniga artiklar om kåta töntar på film.
Och sen inte så mycket mer.
Ja förutom en artikel om Twilight (ett måste för en filmtidning idag).

Men vart tog resten vägen?
Ingen substans alls. Tråkiga artiklar, och mest reklam.

Jag prenumererade en gång i tiden på Stardust. Slutade när jag tyckte den blev lite för enformig, och lite för tunn. Men den var flera gånger mer utfylld än vad detta reklamblad den tidningen utvecklats till.
Kan Sverige inte göra en BRA ytlig filmtidning?

Mullet with headlights

what the effing crap är vardagskommentar i mitt liv sen ett halvår tillbaka.