Ingrid Bergman comes to he who waits…!

en av mina favoritfilmer såg jag för första gången när den gick på tv4 i slutet av 90-talet. Jag spelade in den på VHS och det bandet har gått rätt varmt sen dess. Nu är Besöket (The Visit) äntligen utgiven på DVD!

Besöket är en av de där obskyra ögonblick av briljans som glömts bort i arkiven. Den är baserad på en tysk pjäs där Carla Zachanassian återvänder till Guellen, den staden som fördömde henne och kastade ut henne efter att hennes pojkvän svärtat ner hennes namn nästan tjugo år tidigare. Guellen är nu fattig och förfallen, och invånarna hoppas att allt är glömt och lämnat i det förflutna.

Carla meddelar under en galamiddag att hon vill hjälpa staden. En miljon till staden, och en miljon till dess invånare att dela på. Men det finns ett villkor…

Besöket är en exploatering av människan svarta sida, och visar hur en människas hämndbegär kan ställa en hel stads moral på avigan. Historien är intressand, fascinerande och engagerande. Och hela tiden med fantastiskt övertygande insatser av både Ingrid Bergman och Anthony Quinn.

Slutet är ändrat från pjäsens slut, men funkar lika bra, om än inte lika svart (dock snarare annan nyans av svart än ljust).

Det är en lysande film ända in till sista repliken (som kan citeras om och om igen i tid och otid).

The Girl Most Likely To…

är en underligt underhållande film. Skriven av Joan Rivers och med Stockard Channing i huvudrollen, kunde det sannerligen börjat sämre.

En väldigt svart komedi om att inte vara populär i college i USA, och de orättvisor som det drar med sig. Hela tiden berättad av Stockard Channing när vi får följa henne medan hon gång på gång blir trampad på…

…tills hon får sin hämnd. En hämnd som inte riktigt känns länkad till den person man kännt henne som i första halvan av filmen. Lite av ett personlighetsbyte där, men det gör det hela till så mycket mer tillfredsställande.

Finns det fler sådana här filmer som ligger och gömmer sig i lagren hos ”vi anklagar er för nerladdning men gör det inte tillgängligt för er att köpa”-bolagen runt om i världen, (främst Hollywood)…? GE MIG!

Måste tillägga att Stockard Channing är fullkomligt lysande i den här filmen, och att hon är med i praktiskt taget varje scen!

Joan

Joan Rivers: A Piece Of Work
DVD

Det är något sorgligt över en 75-åring som sökt bekräftelse hela sitt liv, och inte är klar än. Denna bekräftelse kommer från publiken för Joan Rivers, som gjort sig en 45-årig karriär som komiker.
Joans avskyr en kalender som inte är fullbokad, och hennes största mardröm är att vända blad och se tomma dagar och sidor. En konstant jakt på bekräftelse. En jakt som kommer se till att hon aldrig går i pension.
Att Joan Rivers dessutom, som hon själv säger, nuförtiden är ”the joke of plastic surgery” gör inte denna inblick i hennes liv mindre sorglig. Men dock väldigt fascinerande.
I en scen bryter Joan ihop, och man hör sorgen bryta hennes röst. Men Ansiktet ser ut precis likadant som efter hon berättat ett skämt. Inte mycket som kan röra sig där, nästintill ett under att hon kan blinka.

Det ältas en del i det förflutna, och det visas upp en bild på en kvinna som gjort allt i sin karriär, men också en kvinna som aldrig blir nöjd med vad som varit, utan hela tiden vill ha nya mål och erövringar. Och pengar!

Men det hela blandas ihop till en riktigt intressant dokumentär, som aldrig tappar i tempo eller fascination. Om än morbid fascination vissa stunder. Och man blir proppad full med skämt, riktigt bra sådana. För Joan är jävligt kul kärring.

Allt Om Min Mamma

Jag kan ibland få för mig att jag inte gillar vissa regissörer, att de är lite för preto för min smak. Ingmar Bergman är en av dem.
Pedro Almodovar en annan.

Och både blir jag lite då och då påmind om att jag har helt fel uppfattning om.

I höstas bjöd en vän med mig på Brustna Omfamningar av just Pedre Almodovar. Jag gick dit i tron om att jag skulle tycka den var ok, men inte så mycket mer än så. Och blev rätt så ordentligt nerknuffad från mina fördomars höga häst och insåg att jag faktiskt borde köpa fler filmer av Almodovar.

Nyligen blev det en bunt filmer inhandlade på en resa till Glasgow och efter att ha legat och stirrat på mig från en bokhylla i en månad så började jag resan in i Almodovars land. Fast jag fegade lite och började med en film jag faktiskt har sett en gång tidigare, för cirka elva år sedan, nämligen Allt Om Min Mamma.

Vilken fantastisk film det är!
Almodovars kvinnoporträtt är nästintill lika kända som Ingmar Bergmans, och det här är en film med riktigt starka kvinnliga karaktärer. Manuela, Huma och Agrado är alla tre starka kvinnor på sitt sätt, som alla representerar sin genre av kvinna. Karaktärerna är färgstarka och trovärdiga, och skådespelarinsatserna bakom dem är än mer övertygande. Förvånande är dock att en av huvudrollerna, Hermena, spelad av Penelope Cruz, är relativt färglös och nästintill tråkig stundtals. Kanske för att hon bleknar bredvid tre andra så starka och lysnade kvinnor?

Något som återkommit i filmer jag sett och böcker jag läst på senaste tiden är en moders relation till hennes son. Har stött på gripande sådana relationer och den här filmen ger en av de bästa målningarna av hur en mor lever för sitt barn. Manuelas vägran i början av filmen att berätta för sin son om dennes far, någon hon hållit sig ifrån sen innan sonen föddes. Sen ändras hennes liv och hon blir fast besluten om att tillfredsställa inte bara sin sons drömmar, men också att göra upp med sitt förflutna och återförena sitt hennes nuvarande liv med hennes förgågna, det liv hon trodde var borta och glömt.

Huma representerar en genre inom kvinnokönet som tilltalar bögar som mig något enormt. Den åldrande stjärnan med en lång karriär bakom sig. En kvinna med vass tunga och ett fyllt inre. Men också en kvinna som vet hur man står på jorden, men inte hur man lever ett vanligt liv. Det är kaos runt om henne, och det tar en annan stark kvinna vid hennes sida för att livet skall funka.

För att avsluta återspeglar delar av filmen den oslagbara stjärnsatiren All About Eve med den än större stjärnan Bette Davis i huvudrollen. Och vi får se delar från den filmen, dubbad till spanska. Det är nästan en skräckupplevelse, om Bette Davis mun rör sig vill jag höra Bette Davis röst. Men det är en parantes i en annars alldeles underbar filmupplevelse!

Det blir snart mer Almodovar på min TV!

Priscilla – queen of the overlooked

Jag tycker Priscilla – Queen Of The Desert är en av de bästa bögfilmerna som gjorts. Och det verkar, inte många andra tycka.

Att surfa runt och läsa olika topplistor på nätet är för mig en väldigt märklig upplevelse. Jag håller aldrig med. Av de fyra listor jag läst idag (diverse bloggar och hemsidor riktade mot bögar) listade ALLA Brokeback Mountain som den bästa bögfilm som någonsin gjorts.
En film om en kille som skäms för att han gillar en annan kille, men fortsätter upprätthålla en illusion för sin familj. Ljuger för sin fru och barn, och låter killen han älskar leva i plåga över att de inte kan leva ihop. Vilket i slutändan leder till att killen han älskar dör. DET anser folk vara en film man skall hylla till skyarna. Mig obegripligt.
Jag tyckte den filmen var ok, men inte en film jag skulle vilja se om och om och om och om igen (försökte se den en andra gång och gäspade då större delen av tiden).

Det positiva jag kan se ur Brokeback Mountain är ett lysande citat, ”I don’t know how to quit you”. Men om man skall hylla filmer med lysande citat till skyarna borde The Boys In The Band komma högre på alla listor. Den filmen spottar ur sig lysande och minnesvärda repliker medan Brokeback Mountain leverar en endaste gång. Priscilla levererar nästintill lika bra som The Boys In The Band, och det kanske är till dess nackdel?

På ingen av listor över bra bögfilmer listas Priscilla Queen Of The Desert. Och om minnet står rätt till hos mig så fick The Boys In The Band en hedervärd typ 12e placering på någon.

Varför skall alltid filmer där bögar som inte lever som bögar hyllas? Det är visst väldigt fint att vara i garderoben, att alltid bli misstagen för straight (därför så många vill vara straightacting. vilket är en av bögvärldens märkligaste påhitt) och att aldrig bli associerad med en ”stereotyp”.

Själv älskar jag som sagt drugorna i Priscilla, skrattar hejdlöst åt bitterheten i The Boys In The Band och får interna orgasmer av användandet av Past, Present And Future i filmen Stonewall (en till film med mycket drag queens, som av någon anledning aldrig nämns i samband med ”bra” filmer).

Jag klär mig inte som tjej, ej heller umgås jag med speciellt mycket bittra bögar (det vill säga, jag umgås inte med så mycket bögar), men jag omfamnar den världen. Försöker inte låtsas vara något annat eller smutkasta dem som lever där, mitt i smeten, vars liv varit inspiration för manusförfattarna till ovanstående filmer.
Och det nästintill äcklar mig att man alltid måste vara så jävla pretantiös när man skall tala om sin egen smak. För Brokeback Mountain är en film man SKALL gilla. Och därför gillar man den. För den är accepterad av den straighta publiken. Den publik som skulle tycka att du var konstig för att du skrattade åt tre drugor på en buss.

Hittat i brevlådan: En kopp barndomsminne

Alltid lika trevligt när man efter en raid på Ebay börjar få hem sin skörd!
Idag var det Irreconcilable Differences som dök upp (eller dök ner) och den var en liten smärre överraskning. Jag kommer ihåg att jag såg den här som ung pojk, och tyckte det var mäkta underhållande. Dock vet jag om att ju äldre jag blivit desto mindre uppskattar jag de filmer jag en gång i tiden höll högt.
Det var därför riktigt kul att upptäcka att jag idag tycker att denna film är…mäkta underhållande!
Shelley Long är så bra hon någonsin varit. Att hennes karriär inte blev större än vad den faktiskt blev kan nog bara förklaras av…hmmm…går inte att förklara. Fantastisk skådespelerska!
Drew Barrymore är lika jobbig som alltid, men är inte heller med så överdrivet mycket som tur är!
Ryan O’neal funkar riktigt bra. Och äntligen kan jag placera in honom i något annat än i Bones.
Nämnas kan också att Sharon Stone är med i denna film, och väldigt ung är hon.

Filmen handlar om Drews karaktär som vill skiljas från sina föräldrar som hon anser mest bråkat med varandra under hennes uppväxt och aldrig ägnat henne den uppmärksamhet hon tycker sig förtjäna. Detta är den tråkiga delen av filmen, och toppas med ett ”tal av lillgammal ungjävel”.
Men själva berättelsen av hur Shelly och Ryan träffas är en fullträff! Och en bra bild av vad som kan hända när bonde flyttar till storstan. Eller, vem som helst flyttar till Hollywood.
Mest fascinerande är nog det tillfredsställande slutet! (sådana här filmer brukar aldrig lyckas skapa ett bra slut)

Tillskott i samlingen: An Early Frost

I brevlådan damp det idag ner ytterligare en förtrollande liten film under temat bög. Den här gången den första stora mainstream filmen som gjordes som tog upp AIDS.

Filmen An Early Frost ansågs viktig när den kom, och veckorna efter var det flera av såpoperorna som tog upp AIDS också.
AIDS är ett verkligen allvarligt ämne än i dag (filmen kom 1985) och filmen tar upp aspekterna av att tampas med AIDS (tänker mer än en gång på boken Holding The Man under filmens gång) på en gripande, men också upplysande sätt. Även relationen mellan huvudpersonen, Michael, och hans föräldrar känns äkta, med en växande förståelse för den andre parten från båda sidor.

Ett allvarligt tema som sagt, men mycket av filmen stjäls av två damer (i ärlighetens namn verkar jag aldrig se på filmer utan starka kvinnoroller) som med riktig rutin levererar ”som fan”! Scenen i trädgården mellan Gena Rowlands och Sylvia Sidney är värd att köpa filmen för bara den.

”it’s a disease, not a disgrace”

Prayers For Bobby

Januari har varit en rätt kall månad hittills, och det gör ju denna månad perfekt till att se på film. För min del har temat varit bögfilmer. Inte porrfilm, utan filmer med bögtema. Hittills har det varit filmer jag redan sett, men igår såg jag en film jag inte hade sett innan, Prayers For Bobby.

Filmen handlar om Bobby som växer upp i ett religiöst hem. Han berättar en dag för sin bror att han tror han är bög, och i oro över sin brors välmående berättar brodern för deras mor. Denna nyhet tas emot som en skål med cancer.
Medan Bobbys far och syskon verkar någorlunda acceptera att han är homosexuell, så pressar hans mor honom till extra aktiviteter i kyrkan, mycket böner, och skickar honom till en psykolog.

Det hela slutar med att Bobby flyttar till en annan stad, försöker hitta sig till sin rätt i ett nytt liv. Han hittar kärleken och börjar jobba, men vetskapen om att hans mor aldrig kommer acceptera honom driver honom till att hoppa från en bro över en motorväg. Han träffar en långtradare och dör omedelbart.

Filmen fortsätter sedan med fokus på Bobbys mor, och hennes kamp att förstå varför Bobby tagits ifrån henne. Det är en kamp mot hennes inre tro. För kan man tolka bibeln annorlunda än hon gjort? Har hon drivit sin son till döden? Och har Bobby fått komma till himmelen?

Vad hon kommer fram till är något ni får se när ni ser filmen.

FANTASTISKT bra film! Jag grät många gånger under filmens gång, och då inte bara en tår i ögonvrån, utan tårar som rullade nerför kinderna.
Sigourney Weaver är helt lysande i rollen som Bobbys mor, och stjäl varenda scen hon är med i. En riktig uppvisning av ren skådespelartalang.
Och om historien verkar för otrolig för att vara sann? Så beakta att filmen (och boken den är baserad på) är baserad på en äkta historia. Sådant får alltid en extra nerv att vibrera inom mig när jag ser på film.

Academy Fashion

En stor favorit bland alla fantastiska outfits som burits nerför den röda mattan när det varit dags att dela ut de årliga Oscar-statyetterna!

Bob Mackie som skapat såklart!

Dåligt försvarstal

Gillade hela idén med den här DVDn/showen. Är själv uppvuxen på 90-talet och det årtiondet kommer alltid ligga varmt runt hjärtat (till skillnad från 00-talet som mest är en dimma).
Men icke då.
90-talet var ironiskt. Tills Lukas Moodyson kom in i bilden.
Ungefär så mycket sägs om 90-talet.
Men vi blir ordentligt upplysta om sena 70-talets tv-tablåer och programutbud.
Henriks privata skämmiga minnen från barndomen är en annan stor del.

Det hela känns mest som en långdragen ursäkt från Henrik Schyffert för att han inte skänkt tillräckligt med tid till välgörande ändamål. Sätt in några hundralappar nu istället! Och skriv en bättre show till nästa gång.

Nog kan man ha olika sorts humor, men en humor-DVD blir aldrig speciellt bra när inte ens publiken skrattar (lite cred i alla fall för att man inte lagt på skratt). Själv skrattar jag högt fler gånger till avsnitt av The Big Bang Theory jag sett om och om och om igen (I’m not insanse. My mother had me tested).