8 TV-mammor bögar önskar vore sina riktiga

8. Angela Channing – Maktkamp På Falcon Crest
Spelad av Jane Wyman.

Alla bögar som växte upp på 80-talet (och tidigare) valde Falcon Crest framför Dallas (de två stora TV-såporna), inte för att handlingen var mycket bättre, inte för att Lorenzo Lamas hunkade omkring i rutan, utan för att Jany Wyman satte ny nivå på ribban av hur bitchig och maktlysten en mor får vara. Och vem skulle inte vilja växa upp med fri tillgång till vin?

7. Endora – Bewitched
Spelad av Agnes Moorehead.

Mig veterligen aldrig visad i Sverige på TV, men vi som hade satellit-TV med kanalen SkyOne vet vem denna förtrollande mor är. Endoras dotter Samantha är gift med en man som vägrar låta henne leva som den hon är (en häxa). Endora tolererar aldrig detta, och motarbetar honom rakt igenom hela seriens åttaåriga gång. Hon vill att Samantha skall vara den hon är, och inte den samhället försöker förtrycka henne till. Och en mor som kan trolla och ta en på lunch i Paris genom att knäppa med fingrarna, vem skulle tacka nej?

6. Rachel Green – Vänner
Spelad av Jennifer Aniston.

Mest för att man får hunken Ross Geller till pappa. Och man får Phoebe som låtsasfaster.

5. Edina Monsoon – Helt Hysteriskt
Spelad av Jennifer Saunders

Ord är egentligen överflödiga. Hon nästintill svimmar av lycka när hon får reda på att hennes son är bög. Hon jublar när hon tror hennes dotter är lesbisk. Edina är en faghag av yttersta rang, och kommer göra allt för att hålla ditt bögande på rätt kurs, med stort förråd av champagne och mega-shopping-turer. Men kan vara lite farligt att behöva akta sig för en avundsjuk Patsy…som vi skulle avguda på så nära håll vi vågar komma.

4. Sophia Petrillo – Pantertanter
Spelad av Estelle Getty.

Hon är bitig, bitsk och kastar ur sig sarkasmer fortare än vi eller någon av våra andra bögkompisar kan. Hon stöttar sin son som klär sig i kvinnokläder, även om hon inte förstår det. När hennes dotters väninna visar sig vara lesbisk, visar det sig att Sophia förstått det sen länge. Hon har alltid koll på läget!
Och att få stöd i form av sarkastiska kommentarer håller vilken bög som helst underhållen.

3. Roseanne - Roseanne
Spelad av Roseanne.

The ultimate faghag? Hon ser i alla fall ut att passa den stereotypiska bilden av det!
Roseannes barn rymmer, bråkar, skriker tillbaka och är allmänt uppkäftiga. Det vill säga, de är precis som alla vi andra.
Roseanne skriker, gapar och skämmer konstant ut sina barn. Det vill säga, precis tvärtemot så många svenska introverta mödrar som håller allt inne och tävlar om vem som har den rätaste pinnen upp i arslet.
Vi har hellre en gapig morsa som lyssnar på våra problem när vi inte har någon röst kvar.

2. Murphy Brown - Murphy Brown
Spelad av Candice Bergen.

Hon visste ingenting om att vara mamma, och kanske inte alltid gjorde rätt, men hon visste hur hon skulle prioritera. Murphy vågade lämna sitt barn med sin målare som barnvakt vilket ger en mångsidig uppväxt. Hon vågade gå sin egen väg i alla lägen och hade lärt oss att göra detsamma. Och en mor som älskar Motown och sjunger You Make Me Fell (Like A Natural Woman) till oss när vi just fötts, vem skulle inte älska det?

1. Elyse Keaton – Family Ties
Spelad av Meredith Baxter.

Kanske en del ser det som ett tråkigt val som nummer ett, men Elyse Keaton är mer än bara vacker. Med fyra barn visar hon upp att man som förälder inte alltid har koll på allt, inte alltid vet bäst, och inte alltid är perfekt. Hon vet när man som förälder skall erkänna att man har fel, till skillnad från många moralpredikande TV-serier från samma era där en förälder alltid hade rätt, och barnen alltid fel. Framförallt visar hon att man som förälder skall stötta sina barn, och att det aldrig finns något som är för stort att komma mellan en mor och hennes barn.

Joan

Joan Rivers: A Piece Of Work
DVD

Det är något sorgligt över en 75-åring som sökt bekräftelse hela sitt liv, och inte är klar än. Denna bekräftelse kommer från publiken för Joan Rivers, som gjort sig en 45-årig karriär som komiker.
Joans avskyr en kalender som inte är fullbokad, och hennes största mardröm är att vända blad och se tomma dagar och sidor. En konstant jakt på bekräftelse. En jakt som kommer se till att hon aldrig går i pension.
Att Joan Rivers dessutom, som hon själv säger, nuförtiden är ”the joke of plastic surgery” gör inte denna inblick i hennes liv mindre sorglig. Men dock väldigt fascinerande.
I en scen bryter Joan ihop, och man hör sorgen bryta hennes röst. Men Ansiktet ser ut precis likadant som efter hon berättat ett skämt. Inte mycket som kan röra sig där, nästintill ett under att hon kan blinka.

Det ältas en del i det förflutna, och det visas upp en bild på en kvinna som gjort allt i sin karriär, men också en kvinna som aldrig blir nöjd med vad som varit, utan hela tiden vill ha nya mål och erövringar. Och pengar!

Men det hela blandas ihop till en riktigt intressant dokumentär, som aldrig tappar i tempo eller fascination. Om än morbid fascination vissa stunder. Och man blir proppad full med skämt, riktigt bra sådana. För Joan är jävligt kul kärring.

make the yuletide…cheesy

för att lätta upp stämningen för mig själv efter att ha läst Romaine Pattersons bok (tidigare inlägg) så såg jag om en film jag köpte för ett par månader sen, Make The Yuletide Gay.

Olaf och Nathan är pojkvänner på Collage, och under juluppehållet skall de båda åka hem till respektive föräldrar. Nathans föräldrar har dock ändrat planer vilket leder till att Nathan bestämmer sig för att överraska Olaf med ett besök. Men när han kommer dit träffar han en Olaf som klär sig och beter sig annorlunda än den Olaf han är kär i. Olaf går nämligen in i garderoben igen när han åker hem, han har alltså inte kommit ut för sina föräldrar. Detta leder såklart till problem när hans pojkvän kommer på besök!

Filmen är en typisk julfilm, gjord med mycket hjärta, och till för att skapa en god stund framför TVn. Och det mesta gör det riktigt underhållande.
Men….

Manuset hade kunde slipats en hel del. En del dialoger blir pinsamt dåliga, så till den gräns att jag sitter och pratar högt för mig själv framför TVn för att slippa höra.
Inte ens bra valda skådespelare räddar de såsiga scenerna, och önskemål dyker upp som åskådare att någon hade bett om en omskrivning.

Man måste ändå ha ett visst överseende med detta. Det är tillräckligt mycket charm och humor i denna film för att kompensera för dess största brister. Och tillräckligt mycket med Kelly Keaton (frekvent använd av regissören Rob Williams) för att kompensera för allt som kan tänkas kompenseras för. Hennes skratt lär irritera många, men charmar mig från topp till tå!

Filmen twist och slut lär inte förvåna en enda åskådare (Judy Shephard berättar en historia med likadan twist i intervju med Ellen från förra året) men är ändå sött och tillfredsställande.
Men lär vänta tills jul innan jag ser om nästa gång, även om ”cheesy” är det ordet som dyker upp först när jag skall försöka sammanfatta mina tankar om filmen.
Och hörde jag ordet uppföljare?!

Allt Om Min Mamma

Jag kan ibland få för mig att jag inte gillar vissa regissörer, att de är lite för preto för min smak. Ingmar Bergman är en av dem.
Pedro Almodovar en annan.

Och både blir jag lite då och då påmind om att jag har helt fel uppfattning om.

I höstas bjöd en vän med mig på Brustna Omfamningar av just Pedre Almodovar. Jag gick dit i tron om att jag skulle tycka den var ok, men inte så mycket mer än så. Och blev rätt så ordentligt nerknuffad från mina fördomars höga häst och insåg att jag faktiskt borde köpa fler filmer av Almodovar.

Nyligen blev det en bunt filmer inhandlade på en resa till Glasgow och efter att ha legat och stirrat på mig från en bokhylla i en månad så började jag resan in i Almodovars land. Fast jag fegade lite och började med en film jag faktiskt har sett en gång tidigare, för cirka elva år sedan, nämligen Allt Om Min Mamma.

Vilken fantastisk film det är!
Almodovars kvinnoporträtt är nästintill lika kända som Ingmar Bergmans, och det här är en film med riktigt starka kvinnliga karaktärer. Manuela, Huma och Agrado är alla tre starka kvinnor på sitt sätt, som alla representerar sin genre av kvinna. Karaktärerna är färgstarka och trovärdiga, och skådespelarinsatserna bakom dem är än mer övertygande. Förvånande är dock att en av huvudrollerna, Hermena, spelad av Penelope Cruz, är relativt färglös och nästintill tråkig stundtals. Kanske för att hon bleknar bredvid tre andra så starka och lysnade kvinnor?

Något som återkommit i filmer jag sett och böcker jag läst på senaste tiden är en moders relation till hennes son. Har stött på gripande sådana relationer och den här filmen ger en av de bästa målningarna av hur en mor lever för sitt barn. Manuelas vägran i början av filmen att berätta för sin son om dennes far, någon hon hållit sig ifrån sen innan sonen föddes. Sen ändras hennes liv och hon blir fast besluten om att tillfredsställa inte bara sin sons drömmar, men också att göra upp med sitt förflutna och återförena sitt hennes nuvarande liv med hennes förgågna, det liv hon trodde var borta och glömt.

Huma representerar en genre inom kvinnokönet som tilltalar bögar som mig något enormt. Den åldrande stjärnan med en lång karriär bakom sig. En kvinna med vass tunga och ett fyllt inre. Men också en kvinna som vet hur man står på jorden, men inte hur man lever ett vanligt liv. Det är kaos runt om henne, och det tar en annan stark kvinna vid hennes sida för att livet skall funka.

För att avsluta återspeglar delar av filmen den oslagbara stjärnsatiren All About Eve med den än större stjärnan Bette Davis i huvudrollen. Och vi får se delar från den filmen, dubbad till spanska. Det är nästan en skräckupplevelse, om Bette Davis mun rör sig vill jag höra Bette Davis röst. Men det är en parantes i en annars alldeles underbar filmupplevelse!

Det blir snart mer Almodovar på min TV!

Priscilla – queen of the overlooked

Jag tycker Priscilla – Queen Of The Desert är en av de bästa bögfilmerna som gjorts. Och det verkar, inte många andra tycka.

Att surfa runt och läsa olika topplistor på nätet är för mig en väldigt märklig upplevelse. Jag håller aldrig med. Av de fyra listor jag läst idag (diverse bloggar och hemsidor riktade mot bögar) listade ALLA Brokeback Mountain som den bästa bögfilm som någonsin gjorts.
En film om en kille som skäms för att han gillar en annan kille, men fortsätter upprätthålla en illusion för sin familj. Ljuger för sin fru och barn, och låter killen han älskar leva i plåga över att de inte kan leva ihop. Vilket i slutändan leder till att killen han älskar dör. DET anser folk vara en film man skall hylla till skyarna. Mig obegripligt.
Jag tyckte den filmen var ok, men inte en film jag skulle vilja se om och om och om och om igen (försökte se den en andra gång och gäspade då större delen av tiden).

Det positiva jag kan se ur Brokeback Mountain är ett lysande citat, ”I don’t know how to quit you”. Men om man skall hylla filmer med lysande citat till skyarna borde The Boys In The Band komma högre på alla listor. Den filmen spottar ur sig lysande och minnesvärda repliker medan Brokeback Mountain leverar en endaste gång. Priscilla levererar nästintill lika bra som The Boys In The Band, och det kanske är till dess nackdel?

På ingen av listor över bra bögfilmer listas Priscilla Queen Of The Desert. Och om minnet står rätt till hos mig så fick The Boys In The Band en hedervärd typ 12e placering på någon.

Varför skall alltid filmer där bögar som inte lever som bögar hyllas? Det är visst väldigt fint att vara i garderoben, att alltid bli misstagen för straight (därför så många vill vara straightacting. vilket är en av bögvärldens märkligaste påhitt) och att aldrig bli associerad med en ”stereotyp”.

Själv älskar jag som sagt drugorna i Priscilla, skrattar hejdlöst åt bitterheten i The Boys In The Band och får interna orgasmer av användandet av Past, Present And Future i filmen Stonewall (en till film med mycket drag queens, som av någon anledning aldrig nämns i samband med ”bra” filmer).

Jag klär mig inte som tjej, ej heller umgås jag med speciellt mycket bittra bögar (det vill säga, jag umgås inte med så mycket bögar), men jag omfamnar den världen. Försöker inte låtsas vara något annat eller smutkasta dem som lever där, mitt i smeten, vars liv varit inspiration för manusförfattarna till ovanstående filmer.
Och det nästintill äcklar mig att man alltid måste vara så jävla pretantiös när man skall tala om sin egen smak. För Brokeback Mountain är en film man SKALL gilla. Och därför gillar man den. För den är accepterad av den straighta publiken. Den publik som skulle tycka att du var konstig för att du skrattade åt tre drugor på en buss.

The worst gay movie I’ve ever seen!

eller något sådant…

Allt verkade så rätt på pappret!
Från skaparna till An Early Frost.
Julie Andrews spelar mamma till bög.
Ann-Marget spelar mamma till bög som är ihop med bögen Julie Andrews är mamma till.
Ann-Margret sparkade ut sin son 11 år tidigare än när vi möter henne. Hon sparkade ut honom just för att han är bög.
Nu är han döende i AIDS.
Julie Andrews är lite mer ok med sin sons bögeri och åker till henne för att övertala henne om att komma och hälsa på sin son innan han är död.

Lät hjärtevärmande.
Lät som jag skulle gråta.
Lät som jag skulle förföras av skådespeleri i världsklass!

Fel fel fel fel fel fel fel fel fel!

Allt blev så fel!

Ingen av dem verkar ha fått någon regi. Filmen är klippt så att minsta tecken till känslomässig scen snabbt trollas bort och mer tid har istället ägnats åt att visa hur väskor packas i bagageutrymmen, någon som simmar utan anledning etcetera.

Och Hugh Grant! Jisses! Varenda replik som kommer ur hans mun låter robot-lik och man undrar vem det är som håller upp skyltar med text på som han läser från samtidigt som kameran rullar!

Storyn hackar. Klippt usel. Skådespelare som går på tomgång.

Det dröjer inte länge innan man börjar tänka: DÖ NÅGONGÅNG! OCH TA DIN POJKVÄN MED DIG!

Tillskott i samlingen: An Early Frost

I brevlådan damp det idag ner ytterligare en förtrollande liten film under temat bög. Den här gången den första stora mainstream filmen som gjordes som tog upp AIDS.

Filmen An Early Frost ansågs viktig när den kom, och veckorna efter var det flera av såpoperorna som tog upp AIDS också.
AIDS är ett verkligen allvarligt ämne än i dag (filmen kom 1985) och filmen tar upp aspekterna av att tampas med AIDS (tänker mer än en gång på boken Holding The Man under filmens gång) på en gripande, men också upplysande sätt. Även relationen mellan huvudpersonen, Michael, och hans föräldrar känns äkta, med en växande förståelse för den andre parten från båda sidor.

Ett allvarligt tema som sagt, men mycket av filmen stjäls av två damer (i ärlighetens namn verkar jag aldrig se på filmer utan starka kvinnoroller) som med riktig rutin levererar ”som fan”! Scenen i trädgården mellan Gena Rowlands och Sylvia Sidney är värd att köpa filmen för bara den.

”it’s a disease, not a disgrace”

Prayers For Bobby

Januari har varit en rätt kall månad hittills, och det gör ju denna månad perfekt till att se på film. För min del har temat varit bögfilmer. Inte porrfilm, utan filmer med bögtema. Hittills har det varit filmer jag redan sett, men igår såg jag en film jag inte hade sett innan, Prayers For Bobby.

Filmen handlar om Bobby som växer upp i ett religiöst hem. Han berättar en dag för sin bror att han tror han är bög, och i oro över sin brors välmående berättar brodern för deras mor. Denna nyhet tas emot som en skål med cancer.
Medan Bobbys far och syskon verkar någorlunda acceptera att han är homosexuell, så pressar hans mor honom till extra aktiviteter i kyrkan, mycket böner, och skickar honom till en psykolog.

Det hela slutar med att Bobby flyttar till en annan stad, försöker hitta sig till sin rätt i ett nytt liv. Han hittar kärleken och börjar jobba, men vetskapen om att hans mor aldrig kommer acceptera honom driver honom till att hoppa från en bro över en motorväg. Han träffar en långtradare och dör omedelbart.

Filmen fortsätter sedan med fokus på Bobbys mor, och hennes kamp att förstå varför Bobby tagits ifrån henne. Det är en kamp mot hennes inre tro. För kan man tolka bibeln annorlunda än hon gjort? Har hon drivit sin son till döden? Och har Bobby fått komma till himmelen?

Vad hon kommer fram till är något ni får se när ni ser filmen.

FANTASTISKT bra film! Jag grät många gånger under filmens gång, och då inte bara en tår i ögonvrån, utan tårar som rullade nerför kinderna.
Sigourney Weaver är helt lysande i rollen som Bobbys mor, och stjäl varenda scen hon är med i. En riktig uppvisning av ren skådespelartalang.
Och om historien verkar för otrolig för att vara sann? Så beakta att filmen (och boken den är baserad på) är baserad på en äkta historia. Sådant får alltid en extra nerv att vibrera inom mig när jag ser på film.

Tillskott i byrån: Stonewall

I tidernas begynnelse när jag kom ut, 1997, skickade mina komma ut-mentorer från andra sidan världen en bunt filmer med homosexuellt tema (oh the horror!). De var inspelade på VHS och de banden har försvunnit i någon flytt.
Dessa filmer dyker upp ur minnesbanken då och då och med några snabba knapptryck på datorn så är de beställda (oftast från Ebay) och på väg hem till min brevlåda.

Stonewall är ett av dessa exempel. Idag dök den ner i brevlådan, och vilken fantastisk film det är!
Berättelsen om vad som startade gayrörelsen i New York på 60-talet har nog aldrig berättats lika vackert som här.
Det bästa är att filmen är fylld med Drag Queens, och det utan att det är i stil med filmen High Heels eller Priscilla där man drar runt på de extravaganta härligheterna och utsätter dem för främlingar och främmande miljöer. Vi får istället följa Drag Queens utan garderober för flera miljoner utan med små lyhörda lägenheter. Men naturligtvis med många bitchiga repliker!
De är i sin hemmiljö, och de kämpar med vardagliga bestyr, inte bara nagellack som inte torkar fort nog.
Det hela hand i hand med kampen för lika rättigheter.

Och hela filmen är fylld av fantastisk musik som får en att önska att 60-talet vad här för att stanna!